När vi vaknar upp har vi snirklats ihop och pressats mot sängens mitt. Vi känner oss som två för hårt grillade räkor placerade i mitten på en djup soppskål. Sängen är formad som en gryta. Visserligen är Vatikanstaten bara några hundra meter bort, men ägaren till lägenheten har inte informerat oss om att stora byggnadsställningar är placerade tätt utanför fönstret och vi kan inte ens öppna för lite frisk luft. Än mindre går det att se den utlovade utsikten. Givetvis har vi blivit grundlurade. Vi måste bara ut! Ut! Och helst så snart som möjligt! Vilken tur att häftiga äventyr väntar, både i den eviga staden och på Ryder Cup-banan Marco Simone.
text Martin Hardenberger foto Alexander Söderling
Visst. Det händer. När man besöker storstäder så är det kanske till och med en del av upplevelsen. I storstadsregionen Rom bor närmre 4,5 miljoner människor och självklart finns här folk som vill ha våra pengar, oavsett om det sker på ett hederligt eller ohederligt sätt.
Vi har hört för många berättelser om mäktiga människor bara runt hörnet från vår lägenhet för att tro något annat…
Men det var ändå en överraskning. ”Luxury apartments” stod det i beskrivningen av detta boende som ju hade jacuzzi i rummet och allt.
Fler par än oss hade gått på samma nit. Vi delade kök. Kanske var också de nygifta. Det lät i alla fall så när vi första kvällen skulle gå och lägga oss strax före midnatt.
Smutsiga handdukshängare. Sprucken toalettstol. Kloakdoft. Vare sig schampo eller tvål. Listan kan göras lång. Men toppar den gör trots allt den hysteriska kvinnan som jagar oss genom hela staden efter det att vi valt att avboka natt -nummer 2.
Livet, och inte minst resandet, är precis som golfen. Ibland går det åt helvete. Då är det bara att acceptera läget och göra det bästa av situationen. Vi tar en promenad bland restaurangerna och morgonmyllret i det så mysiga Prati. Och efter vad som kan vara den bästa cappuccino vi druckit har det blivit människor av oss igen.
Vi hittar ett hotell med utsikt över takåsarna bort mot Colosseum.
Den nyblivne Ryder Cup-kaptenen Henrik Stenson var med på ett foto som togs med den ikoniska arenan som bakgrund.
Likt Russel Crowe i filmen Gladiator vrålade han från arenans mitt ”Are you not entertained” och berättade om hur han minsann hade 12 gladiatorer till sitt förfogande.
Sedan gick det inte lång tid innan han inte var Ryder Cup-kapten längre.
Mina tankar fastnar vid filmen och hur Russel Crowes idealistiskt drivna motivation till slut besegrar Joaquin Phoenix girighet.
Vi åker scooter genom staden. Det blir vårt färdmedel denna långhelg då bilarna här mest står stilla. Byggnaderna är vackra. Berättelserna romantiska.
Romantiska. Ordet förekom för första gången i det svenska språket på 1600--talet. I begynnelsen syftade det på ett förlöjligande sätt till det överdrivna. Det har hela tiden handlat om känslor. Så småningom kom ordet att användas på ett alltmer uppskattande sätt.
Att känslor och passion flödar i Rom råder det inga tvivel om. Kanske är det därför tomaterna smakar annorlunda här. Sötare. Mera. Vår bästa måltid inmundigas i Trastevere, i ungdomligare och tätbefolkade hoods tätt intill Tibern.
Restaurangen heter Ai Bozzi och tar pastakonsten till en ny nivå. En av många delikatesser innehåller favoriterna bläckfiskbläck och nduja. Kolhydraterna blir tillsammans med vinet den perfekta uppladdningen inför en lång dag på golf-banan.
Får italienarna till logistiken har man trots Henrik Stensons frånvaro alla förutsättningar att skapa en Ryder Cup-fest värdig Colosseum. Man har åtminstone en spelplats av yppersta klass.
För på och runt de böljande kullarna sträcker sig ett mästerverk fram signerat Jim Fazio och David Mezzacane. Marco Simone Golf & Country Club vann budgivningen om att få arrangera Ryder Cup före bland andra spanska PGA of Catalunya, Tyskland och Österrike.
Vid det här laget är det ungefär ett år till att banan ska arrangera ett av världens största idrottsevenemang. Ändå är entrén för liten för att en buss med 20-talet journalister ska kunna ta sig igenom. Nya vägar måste dras och anläggas från alla möjliga olika håll för att om mindre än 365 dagar ta emot hundratusentals åskådare om dagen.
Det går att få panik för mindre saker.
Väl ute på banan möts vi av en omväxlande och kul upplevelse. Både långa och korta par fyror där en chansning kan löna sig och par treor som visserligen kan vara korta, men där det går att placera flaggorna på diaboliska platser.
Det är en relativt kuperad golfbana som både kräver strategi, längd och precision, men som kanske inte ställer de allra hårdaste kraven på puttningen.
Ett bra test som borde passa det europeiska laget vars styrka, i alla fall historiskt sett, legat i raka utslag och precisa inspel.
En del kommer säkert hända, eller har redan hänt sedan vårt besök. Men i skrivande stund har Marco Simone inte det mest imponerande klubbhuset. När vi sätter oss på takterrassen för att klämma en porchetta-lunch går dock inte livet av för hackor.
Efter att bussen ålat sig igenom den för lilla entrén finner vi vår väg genom -trafikköerna tillbaka till den eviga staden. I Centro Storico besöker vi alla måsten. Pantheon. Piazza Novona. Fontana di Trevi.
Det är varmt, intensivt och jodå; -romantiskt.
Här ligger också eleganta Hotel Raphael där vi hade bott om vi bara haft råd. Vi får istället nöja oss med en delikat middag på Gustos trevliga uteservering, bara runt hörnet.
Både en och två svenska researrangörer säljer resor till Parco de Medici, och låter sina gäster bo på vad som i alla fall enligt annonserna ska vara ett bra Sheraton-hotell på banan.
Hotellet i sig är tre jättelika betongkollosser placerade på ett öppet fält, ganska exakt halvvägs mellan Flumencino-flygplatsen och Rom.
Omgivningen för inte direkt tankarna till någon Fellini-film.
I den 28-gradiga sensommarvärmen ser vi vid ankomst fram emot ett dopp i den på Bookings.com så hårt marknadsförda poolen, och därför är det givetvis en stor besvikelse när vi inser att den denna dag dessutom saknar vatten.
De 36 parkhålen är mysiga. Trots att David Mazzacane varit framme med pennan även här ställer banorna inte alls samma krav på golfaren som Marco Simone, och skicket är givetvis inte heller detsamma, delvis eftersom målgruppen är en annan. Men vi har det bra och rundan hjälper oss lyfta självförtroendet inför hemfärden.
Inget dumt extrastopp på en resa som inte nödvändigtvis bör handla främst om golf.
Restaurangrekommendationer
Ai Bozzi – Traditionellt möter innovativt och resulterar i den bästa pastan vi ätit.
Gusto – Stilfull lunch som lockar huvudstadssocieteten.
Giulio Passami L'olio – Klassiska romerska rätter när de är som bäst.
Hotelrekommendationer
Hotel Raphael Relais & Chatteau – Smakar det så kostar det. Men Hotel Raphael kan vara det vassaste Rom har att erbjuda.
Residenza Napoleone III – Här bodde Napoleon den III någon gång runt 1830. Hotellet har två lägenheter. Hyr en av dem.