Kan en runda golf vara värd 600 dollar?
Svaret efter att ha besökt nordöstra Florida blir ett rungande ja!
text Martin Hardenberger
foto Calle Hjern
Det hela börjar som vanligt med Waffle House. Den sunkiga amerikanska frukostkedjan är ett utmärkt ställe för att snacka ned Masterstävlingen. Över en Tropicanajuice, flottig våffla och en så överstekt bacon att du kan klubba en säl med den berättar Christer Höglund (som gjort mer än 25) Masterstävlingar om årets rackartyg.
Efter en hård vecka, med arbetstid från 06 till 22 är vi nedslitna till benmärgen och väldigt redo att lämna white trash-staden och golfens Disneyland för nya äventyr.
Christer ska ta sin Ford Kupra ned mot Texas för att bevaka årets första dammajor. Själv har jag pyntat ett par hundra dollar extra för en Mustang. Nedkabbat är det som gäller på min resa ned mot vad som mycket väl kan ses som amerikansk golfs kvalitetstätaste om-råde; nordöstra Florida.
På en mässa i Rom några månader tidigare träffade jag nämligen Russ Libby, ägare av Arnold Palmer-banan Hidden Hills, och Jenna Craven som marknadsför North East Florida’s First Coast of Golf. Efter att Jenna berättat om de olika banorna runt Jacksonville blev besöket oundvikligt och det är med stor upprymdhet jag nu beger mig söderut.
Inom en kort bilfärd från Jacksonville hittar vi mer än 70 kustnära banor av hög internationell klass och vi har fått starttid på kronjuvelen TPC Sawgrass, ”Home of The Players”.
Vinddraget river gött i min blonda kallufs. Mustangen har motor. Inte minst i sportläget. Jag vågar dock inte brassa på alldeles för hårt då skyltar om hastighetskameror då och då för tankarna till den svaga svenska valutan. Dess-utom ger inte jänkarna intryck av att vara världens bästa bilister. Bil efter bil avlöser varandra i mer eller mindre kvaddat skick vid sidan av I-95:an, bara någon kilometers mellanrum.
Köerna ger dock möjlighet att blicka upp mot himlen och observera ”American Eagles” som svävar över vägen i jakt på “road kill”. När jag står still i väntan på att det ska städas undan efter en av de många olyckorna googlar jag fram att de på svenska går under namnet Vit-hövdad havsörn. Respektingivande varelser är de i alla fall, och djur vars aggressiva skönhet och stolta självständighet inte sällan fått gestalta amrisarnas självbild. Styrka och frihet är temat – ‘merica!
Nordöstra Florida kan med fördel delas upp i fem regioner; Amelia Island, Clay County, Jacksonville, Palm Coast och St Augustine/Ponte Vedra.
Efter nästan fem timmar är jag framme på Amelia Island, där min kompis och fotograf Calle Hjern snart ska möta upp.
Om det är hans suspekta mustasch eller ESTA-bekymmer som gjort att han är aningen sen låter jag vara osagt, men han är i alla fall framme i tid för att testa några lokala ostron. De smakar inte alls som franska eller danska, och vår tes blir att de är uppfiskade från sumpmarkerna mellan fastlandet och Amelia Island och därför inte är lika salta som vi är vana vid.
Redan innan vi nästa dag vaknar upp för att från majestätiska Omni Amelia Reserot se solen resa sig över Atlantstrand och horisont har vi lyckats konstatera (krävdes ingen kärnfysiker för det) att den lilla ön är ett riktigt paradis. Inte minst för golfare.
Vi börjar på Oak Marsh, vilket är precis vad det låter som en blandning mellan ekar och sumpland. Dock är det inte ekar så som vi känner dem. På dessa växer spansk mossa, vilket skapar en väldigt speciell inramning. Längs med vägen fram till banana växer trädkronorna ihop över oss.
Men vad som är extra kul med denna bana är att den är skapt av samma arkitekt som TPC Sawgrass Stadium Course; Pete Dye.
Precis som där så har han här fått till en ruskigt utmanande bana, med sumpmark eller vatten på inte mindre än 14 av de 18 hålen. En blåsig dag som denna är det upplagt för WO på grund av “bollbrist” – men vi klarar oss hela vägen in i mål.
Fairways är tighta och greenerna små, och inte sällan formade som små kuppoler. Men kanske är det framför allt de jättelika bunkrarna som gör att man måste tänka till det lilla extra.
Detta är som en blandning av Harbor Town (banan där tävlingen med den fula kavajen spelas) och TPC Sawgrass, och vi har fått en tydlig fingervisning av vad som är att vänta senare under resan.
För normala människor är en runda golf om dagen en rimlig dos. Varken Calle eller jag är normala, vilket ni säkert förstått vid det här laget. Vi skakar därför han med vår spelpartner som vi kallar Private Banker-Greg och kastar sedan klubborna i Mustangbakluckan för att bege oss till nästa ställe; Little Sandy.
Detta är en liten par 3-bana som sträcker sig runt en sjö och snabbt tar plats i våra hjärtan. Tracy i det lilla starterskjulet berättar för oss att vatten är i spel på samtliga av de tio hålen, att det längsta är en full pitchingwedge och det kortaste inte mer än en halv lobbwedge, men framförallt att detta enligt honom är den bästa vägen in i spelet golf.
Vi kan inte annat än att hålla med.
Efter ett par bärs, hotdogs och tacos på terrassen ger vi oss ut. Little Sandy var ursprungligen en fulllängds 18-hålsbana som sedan kortats ned till några av de roligaste små hål vi spelat. Framför oss går en pappa och hans son, som inte kan var mer än sju-åtta år. Vet och etikett lär sonen sig längs med rundans gång, men framförallt allt har de kul tillsammans.
Det finns något glädjefyllt och genuint över det. Och sättet du måste forma dina slag för att komma nära flaggorna gör att vi denna lilla runda också har riktigt kul.
Nej, denna dag räcker det inte med 28 hål. Samma eftermiddag har vi starttid på Amelia River Club, en bana som slog upp portarna 2000, renoverades 2022 och som är en av regionens erkänt svåraste.
Favorithålen är dock lätta att peka ut. 14:e är en relativt kort par fyra, format som en ostbåge, där den långstlående kan sikta mot green med utslaget.
17:e är sedan kopierat från TPC Sawgrass motsvarighet. Det är alltså en ögreen där många bollar plumsar i drickat. Givetvis slår pulsen lite hårdare och när både Calle och jag inkasserar varsitt par så känner vi oss väl värda den efterföljande middagen. Vi går “all in”, drar till en bar/restaurang vid namn Salt Life – har kepsen på inomhus och känner oss som riktiga Florida-bor – och beställer vars tre feta tacos och rikligt med guacamole. Vi blir också varse om att den lokala lagern inte går av för hackor.
Sedan somnar vi gott.
Det är bra att resa med en pappa. Calle har två fantastiska söner, och under deras uppväxt har han lärt sig att packa bilar på ett minst sagt högeffektivt sätt. Det visar han mig då det är dags att stuva vår för golfutrustning aningen underdimensionerade Mustang.
Men om det var en utmaning så är det ingenting gentemot vad som är att vänta på TPC Sawgrass. Under en guidad rundtur i klubbhuset får vi berättat för oss hur PGA-touren lät bygga anläggningens Stadium Course med ett tydligt syfte. Banan skulle vara skitsvår. Så svår att den skulle testa varenda del av världens bästa spelares arsenal.
Players tävlingen flyttade från Atlanta ned till Florida där den spelades på grannbanan Sawgrass Country Club fram till 1982, då Stadium Course och en bana som byggts likt en idrottsarena stod klar. Sedan dess har den spelats här.
På varje hål skulle åskådare utan bekymmer kunna se världens bästa spelare göra upp – något som inte minst blev uppenbart på det 17:e hålet, runt ögreenen, där hela 36 000 åskådare bänkar sig i mars månad.
Det sägs att mer än 120 000 bollar fiskas upp varje år, vilket betyder i snitt fem bollar per besökare. Siffror som säger en del om vilka vi fungerar…
Inledningsvis var det inte alla av proffsen som diggade Pete Dyes mästerverk. ”Det är Star Wars-golf designat av Darth Wader”, tyckte Ben Crenshaw medan Jack Nicklaus menade att banan varken passade hans eller någon annans spelstil.
“Nej, jag har aldrig varit bra på att få en järnfemma att stanna kvar på ett biltak”, konstaterade han.
Faktum var att Dye tvingades ge med sig. Efter de första Players-upplagorna på hans bana gick han med på att göra den lättare. Några greener plattades ut och ett gäng bunkrar togs bort.
Men det är så klart skitsvårt än i dag. Det kan både Calle och jag skriva under på efter vår runda.
Vi slår båda i vattnet på 17 och i frustration funderar jag över hur lustigt det egentligen är att folk betalar så stora pengar för att förnärmas på detta sätt.
Proffsen får i alla fall betalt för eländet.
Givetvis har TPC Sawgrass de senaste 40 åren utvecklats en pengamaskin utan dess like. En greenfee går loss på en bra bit över 600 dollar, vilket förefaller nästan komiskt då de tidigare landägarna Paul och Jerome Fletcher gav bort markytan för en futtig dollar.
Men dagens sjuka segercheckar ska ju komma någonsans ifrån – och är det inte från tv-rättigheterna så är det ju från besökarna.
Just det, en liten anekdot om det där jävla 17:e hålet innan vi åker vidare. Pete Dye, några månader innan han gick bort vintern 2020:
– Det var en sumpmark och de hade inte mycket sand att tillgå, så jag var tvungen att leta. Och där det 17:e hålet ligger i dag, där fanns det sand. Så vi grävde, och grävde och grävde. Problemet blev ju att jag istället för att bygga ett golfhål helt plötsligt hade ett jätte-stort hål i marken som var nästan 20 meter djupt”.
Petes hustru Alice, som också under många år hade varit en framgångsrik amatörgolfare, skulle komma med en genial lösning.
– Varje gång jag jobbade med en golfbana så kom alltid Alice ut och frågade “varifrån ska Mary Smith spela”. Jag vet inte varför vi valde just namnet Mary Smith men det symboliserade en äldre dam. Det var alltid väldigt viktigt att ge alla typer av spelare en chans att få bollen i hål.
Så Alice frågade Pete vad Pete skulle göra åt jättehålet och fick svaret att det skulle fyllas igen. Alice rynkade på näsan och svarade med ett motförslag som skulle komma att skapa ett av världens mest ikoniska golfhål.
– Hon sa åt mig att bygga en ögreen och göra det till ett riktigt kort par 3. Hon menade att jag borde samla ihop dålig jord och sedan bygga en green ovanpå det. Jag tyckte först det var ett galet förslag, men desto mer jag funderade på det desto mer gillade jag idén.
Det 17:e hålet på TPC Sawgrass mäter i dag ungefär 125 meter från backtee och ön har en greenytan på hela 450 kvadratmeter.
Det spelas dagligen på tv-spel världen över och nästan alla inbitna golfare drömmer om att en vacker dag betala 600 dollar för att bli av med tre Pro V1:or här.
Men att åka på golfresa handlar ju inte bara om att slå bort Pro V1:or. Lite kultur ska det vara också. Därför checkar vi efter rundan in på Bates Motel, förlåt jag menar Hampton Inn & Suites, i St Augustine. Staden grundades redan 1655 av spanska nybyggare, och här bjuds vi inte bara på nästan 70 kilometer sandstrand utan också på gamla borgar och hästtroskor.
För den med fina smaklökar vill vi också passa på att rekommendera Ice Plant, en restaurang som ligger i en lokal med anor så långt tillbaka som 1927. Här bröts det is en gång i tiden, och lite läckert är det allt att de i dag tar fram precis rätt isform till de olika drinkarna.
Jänkarna gör sin grej på ett helt annat sätt än vi i Sverige. Det blir extra uppenbart när vi besöker TopGolf Jacksonville. Här blandas barhäng på ett bowlingliknande sätt med en drivingrange där du ska pricka olika måltavlor. Kul, socialt och kvällstid så blir det riktig partystämning.
Oavsett rätt eller fel så är det en annan väg in i spelet än exempelvis fotbollsgolf.
På tal om annorlunda så avslutar vi vår resa med det kanske mysigaste hänget, på The Yards. Som funkar lite som en “backyard” till Stadium Course. Här hittar vi nio korta, men väldigt kul hål att spela, och vad de på klubben kallar “The beer loop”, tre par treor som du kanske klämmer in med en lager i handen, innan eller efter middagen.
I Florida så är de grymma på att skapa den här typen av miljöer med gött häng, men där golfen står i fokus. Faktum är att det varit så genom hela resan.
Och kanske är det därför vi gillar det så mycket.
Våra favoriter i nordöstra Florida
TPC Sawgrass – En av världens mest ikoniska men också svåraste banor. Det vore inte att ljuga om man påstod att detta är golfens mest kompletta test. Klubbhuset kan med rätta beskrivas som ett slott värdigt världens bästa golfare.
Sawgrass Marriott Resort – Stället du egentligen ska bo på om du spelar TPC Sawgrass. Väl tilltagna rum med utsikt mot banan. Baren har även en miniatyrreplica av 17:e där du kan vinna en gratis natt på hotellet.
Omni Amelia Resort – Ett stort hotell som har allt du kan önska dig. Men kanske är det främst läget som tilltalar. Att vakna upp med utsikt över Altanten går inte av för hackor.
Oak Marsh Golf Club – Precis som TPC Sawgrass en typisk Pete Dye-design där du hela tiden ställs inför hjälteslag. Är du inte i form blir det jobbigt.
Amelia River Club – Väl tilltagna fairways och bra greener blandas med aligatorer i vattenhinderna och en kopia på Sawgrass 17:e.
Little Sandy Short Course – Paradiset för oss som älskar par 3-banor. Denna håller högre kvalitet och har högra mysfaktor än de flesta 18-hålare vi spelat.
The Yards – Förmodligen regionens skönaste häng. Åk hit för en bärs eller två och kul, avslappnad golf.
The Collecor Luxary Inn – Hotellet vi bor på nästa gång vi besöker St Augustine.
The Ice Plant Bar – Coolaste baren i stan, och förmodligen också med de bästa drinkarna. Här kan vi stanna hela kvällen.
The Caddyshack Restaurant – En sunkig men trevlig bar i World Golf Village där du också kan besöka World Golf Hall of Fame eller spela banor som Slammer & Squire.
TopGolf Jacksonville – Schysst häng och en annorlunda väg in i golfen. Käka lite slabbig barmat och prickskjut ett par wedgar. Livet kan inte vara mycket bättre.